Maliinskii

Tänkte berätta lite om Sthlmsäventyret och resten av helgen.

Gudars, fredagen bjöd på mer konstigheter än jag varit med om på länge. Började med att Jennifer försvann på tåget när vi höll på och letade platser, Camill och jag sprang upp och ner, fram och tillbaka innan vi tillslut hittade Jempa i ett hörn. Resan gick bra och innehöll en massa tjejsnack och skratt och av våra medpassagerares sneglande blickar så antar jag att de var rätt trötta på oss efter ett tag.

Väl framme i storstaden bestämde vi oss för att äta lunch på coffee house på stationen. När vi hade beställt och satt oss vid ett bord tittade jag åt vänster och kände, på något konstigt sätt, igen läpparna på kvinnan bredvid. Dessa läppar prydde nämligen Linda Rosing, som jag inte ser alltför ofta, så hur jag kände igen den munnen ställer jag mig väldigt frågande till.. men men, därmed har vi iaf lunchat med henne.

Som jag skrev på fredagsmorgonen så var våren i Eskilstuna. Den hade dock inte kommit till Sthlm än, där satte snöstormen igång när vi klev ut.

Vi tog en shoppingrunda på stan, utan shopping för min och Jennifers del. Sen bar det av till Simons lägenhet. Lämnade grejerna och gick för att köpa bakpotatis som stog på matlistan för kvällen. Gick tillbaka i kylan och när vi kom fram korkade vi upp vinet. Satt och försökte ta reda på hur och när kvällen skulle sluta eftersom vi inte skulle sitta hos Simon hela kvällen utan gå på "blind date".

I väntan på svar från mannen som skulle höra av sig så tittade vi på singing bee och lets dance och åt popcorn. Camilla tyckte att jag hade misslyckats eftersom jag hade bränt ett par stycken så hon skulle göra en ny påse med mycket godare popcorn.... det slutade, vad ska jag säga, med inga popcorn alls eftersom om i princip brann upp i mikron och lämnade en väldigt behaglig, eller inte, röklukt i lägenheten som direkt sög sig in i våra hår och kläder. Vi öppnade balkongdörren och satt och huttrade under täcken i nån timme. Sen var vi tvungna att fixa iordning oss. Inte så skönt i kylan.

Vid 23.50 ungefär kom vi iväg med tunnelbanan och vid 00.15 var vi framme vid hållplatsen där vi skulle av  och efter en väldigt krånglig vägförklaring hittade vi fram till slutmålet. Där väntade två filmer, tyvärr inte av den bättre sorten. 03.30 var det tydligen dags att sova men eftersom ingen tunnelbana gick då så fick vi tränga ihop oss i sofforna och sova där.

Jag vaknade några timmar senare och hade verligen ingen lust att ligga vaken själv så jag petade lite på Camilla som vaknade direkt. Jennifer blev dock inte lika glad över att bli väckt så vi låg och tisslade och tasslade i väntan på att hon skulle bli lite gladare. Bestämde oss tillslut att vi inte kunde vänta på att killarna skulle vakna så vi smög iväg och åkte hem. 10.50 var vi tillbaka vid gullmarsplan och biljetten räckte till 11.38, skulle vi hinna till Simon, städa och springa tillbaka på 50 minuter? Vi chansade och 11.38 prick var  vi tillbaka på stationen, spärrvakten verkade inte vilja inte släppa in oss först, men gav med sig. Köpte mat av två IQ-befriade personer på Burger King och begav oss med tåget hem.

En innehållsrik fredag och lördag, som innehöll mycket knäppa grejer.
"Meh Camilla, igår har ju inte varit än". Vet inte vad jag tänkte på med den repliken, och jag antar att det är en av grejerna som gör att vissa tycker att jag ibland borde "dra till köping".


Lördagen fortsatte sen med en resa till mormor och morfar för att hälsa på min guddotter. Världens goaste unge. Hon säger mitt namn nu och det verkar som att hon tycker om mig :)

Avslutade kvällen hos min underbara pojkvän där jag tyvärr däckade av sömnbrist nästan direkt när jag kom.

Igår tillägnade jag mitt inlägg till mina gamla vänner, som jag fortfarande har kvar men med inte så tät kontakt.
Idag tänkte jag tillägna inlägget åt dom som finns runt omkring mig och gör livet värt någonting nu för tiden.

Camilla, min bästa vän och själsfrände. Ingen förstår mig så bra som du och ingen är så lik mig som du. Du förgyller verkligen mina dagar och jag vet att du alltid finns där. Jag finns här för dig också raring, alltid! Är så glad att vi fann varandra.
 

Om det är någonting som stör mig så är det filk som inte kan hålla hastigheten på vägarna och ju mer jag råkar ut för dessa vägsniglar, detsor mer övertygad blir jag om att det är dom som i grund och botten är orsaken till många olyckor. Folk som jag, med kort stubin, har inte tålamodet att ligga och puttra 20 km/h långsammare än vad som står på skylten och gör därför osmarta, farliga om körningar för att slippa. Med det inte sagt att jag är en sån som gör dumma omkörningar då jag är för feg för att köra om och istället sitter och blir förbannad och tappar koncentrationen som säkert är lika farligt det. Jag är absolut ingen förespråkare för fortkörning men det är för j**la jobbigt med folk som inte vågar hålla hastigheten. Är man rädd för att köra kanske man inte ska ge sig ut och köra överhuvudtaget. Det är dock skillnad när det gäller övningskörare, dom har jag förståelse för...

Sen till en annan sak som har med idiotiska trafikanter att göra. En kvinna och hennes dotter blev för några dagar sen påkörda av en bil i en korsning här i stan. Hennes komentar i ekuriren var att eftersom korsningen var upplyst så tog hon för givet att bilisten såg henne så hon gick rakt ut i vägen och blev sen förvånad när bilen inte stannade.. för guds skull människa, du som är oskyddad och löper stooor risk att skadas allvarligt om du blir påkörd av en bil, varför är du inte mer rädd om ditt liv och väntar tills du VET att bilisten har sett dig? IDIOT!! Det finns för många såna människor. Det är vinter, mörkt och ofta regningt, är det så svårt att stanna upp och vänta några sekunder extra när man ska gå över vägen? Själv är jag en sån där jobbig person just nu som stannar vid sidan av vägen tills bilarna har stannat för mig. Hellre det än att bli påkörd.

Så, nu har jag avreagerat mig lite.

Ikväll blir det skräckfilmskväll med Camilla... kommer nog inte bli så mkt sömn inatt..